Bloggen börjar förvandlas. Den blir kan vid första anblicken verka lite spretig, men jag hoppas att läsaren ganska snart inser vad den fyller för syfte. För mig. Även om ni kanske inte riktigt märkt det så fungerar bloggen mer och mer som en ventil, som en extra lunga, där jag kan andas ut gammal luft och kan fylla på med ny och frisk.

Den blir min egen form av terapi.

Jag publicerar inte allt jag skriver. Det hade ni aldrig orkat med att ta er igenom. Och jag hade förmodligen inte heller gynnats speciellt mycket av det. I programmet, som heter wordpress, ligger det en ofantlig mängd oavslutade och avslutade texter redo för papperskorgen. Av någon anledning har jag dock aldrig känt mig helt bekväm med att radera dem. De ligger där de ligger, och stör ingen.

Jag ventilerar. Och andas in ny frisk luft.

***

Just nu sitter jag och väntar på en MR. Jag väntar på att min ömmande baksida ska hamna under kameran. Och jag har väntat ganska länge, och med tanke på att kliniken stänger klockan två kanske det inte är alldeles förvånande att det börjar smyga sig på en viss oro. Det vore ju lagom snyggt att ha åkt hit och komma tillbaka utan MR.

***

Johansfors lirar en ytterst viktig match ikväll i Emmaboda-sexan. Jag hade lite förhoppningar om att kunna se matchen men jag tror att det blir för tajt med tid. Tyvärr.

Jag hoppas, och tror, dock på en ny trea.

***

Det är tur att väntrummet har en rik flora av tidningar och magasin. King och Vagabond blandas med inredningsmagasin och Topphälsa.

Jag läste ett ganska intressant reportage om Ralph Lauren alldeles nyss. Det var skrivet av Markus Dunberg för King. Det finns få, om ens någon, som personifierar den ”amerikanska drömmen, bättre än just Ralph Lauren.

Han är den ”amerikanska drömmen”.

Framgångsrik och ofantligt förmögen. Nu. Annat var det då. När familjen kom till Amerika som judiska immigranter från Vitryssland.

Men en tro och en vilja att arbeta hårt förvandlade han sin verklighet till någonting mer.

***

Minna och Alve försvann ivägAlve behövde ”rastas”, och vad passar väl bättre än en tur till den stora lekparken.

***

Arne Dahl. Lars Kepler. Pseudonymer. Tre författare som gömmer sig bakom två namn. En av dem gillar jag medan jag har ruskigt svårt att se storheten hos de två andra.

Jag hade en period när jag slukade böckerna om A-gruppen. Det var lagom genomtänkta deckare, och även om jag egentligen inte är mycket för den genren så funkade det. Det fanns någonting som höll mig kvar och det blev hela tiden ett sug efter att få veta.

Jag läste alla tio. Och ser fram emot att läsa Elva och den senaste efter den.

Jag har läst de tre som släppts av Kepler också men haft oerhört svårt att fångas av dem. De spretar åt alla håll samtidigt och sluten känns överdrivna och ogenomtänkta.

Eldvittnet var inget undantag.

Nu blir det Hunter S Thompson och The Rum Diary.

***

Om ni undrar är det alltså Arne Dahl som skriver om À-gruppen.

En bussresa hem. Det är så jäkla många bussresor på en säsong, en del är helt klart roligare än de andra. Just den här tillhör dock de andra, och känns inte direkt inspirerande om man säger så.

Sverige flyter sakta förbi utanför fönstret.

Det känns riktigt surt att inte få med sig poäng från Malmö ikväll. Jag tycker att vi var värda åtminstone en. Samtidigt vet jag att bara vi fortsätter att göra det vi gör, så kommer poängen att fortsätta ramla in.

Jag försöker mig inte på någon analys. Jag orkar inte just nu. Jag är inte riktigt där mentalt. Jag sitter fortfarande och surar lite lätt över mina missade chanser.

Jag borde ha gjort ett mål idag.

Jag kanske borde ha gjort två.

Jag fick två alldeles ypperliga lägen, det första efter ett superbt inlägg av vänsterback Larsson och det andra en studsande boll på bortre stolpen som passerar alla och når mig, jag försöker nicka mot bortre stolpen, via marken, men det blir ingen bra träff och deras målvakt kan fånga bollen ganska bekvämt.

Nej, så är bussresor hemska. Man hinner analysera, grubbla och förbanna sig själv för missade lägen.

Varför gjorde jag inte så? Eller. Varför gjorde jag så? Två frågor som dyker upp hela tiden och som det inte tjänar någonting till att fundera vidare på.

Jag deppar vidare en stund. Sedan börjar laddningen igen. Sundsvall på måndag. Riktigt skönt att få chansen att ställa allt till rätta så direkt inpå.

***

Och även om jag egentligen inte känner att jag är värd det idag så kanske jag unnar mig en liten Toblerone på macken nu.

Frukost – check

Promenad genom ett regnigt Malmö – check

Lunch – check

Matchgenomgång – check

Laddning på rummet – pågår

Men det är en laddning som störs av att det borras i rummet bredvid. Ska man likna det vid något så påminner det nog mest om flygplansbuller precis utanför fönstret. Och då menar jag inte något avlägset buller, från någonstans högt däruppe, utan flygplansbuller från en motor på en meters avstånd från vårt fönster.

Nu slutade det.

Bara för att direkt återupptas.

Jag hade några fans bankandes på min dörr för några år sedan. På natten innan vi skulle möta ”deras” lag, och just då var det lite obehagligt, medan man såhär i efterhand mest kan skratta åt det, men det känns ändå som historien upprepar sig här, och nu. Fast nu handlar det inte om några människor som bankar på en dörr mitt i natten utan om människor som faktiskt borrar i en vägg i rummet intill.

Det stör hursomhelst.

Och det är svårt att värja sig mot det.

Jag glömde ju mina hörlurar hemma. De lades fram, i vanlig ordning, men glömdes kvar i stressen kring avfärden.

Synd.

De hade varit ett klockrent recept mot höga borrljud.

Men det handlar ju också om vad man väljer att störa sig på, samt hur mycket man väljer att störa sig på det.

Precis som med allting annat i livet.

Och nu väljer jag att tänka bort det.

Och nu försvann det. Bokstavligt talat.

***

Skönt. Den sista uppladdningen inför avfärden mot Swedbank Arena.

Konstgräs vs. vanligt gräs. Vilka diskussioner det har blivit?

Speciellt med tanke på att ”gräs-lagen” spelar fler matcher på vanligt gräs än vad vi gör på ”konstigt” gräs.

***

Försökte hålla lite koll på vad som hände i Allsvenskan igår. Men i en buss är möjligheterna begränsade till mobiltelefonen, vilket i sin tur betyder laguppställningar, resultat och målskyttar. Inte live-sändningar.

En sammanfattning modell kort.

KFF pressade in en kvittering mot HIF. Häcken krossade Norrköping. AIK ”tappade” poäng i Örebro och Åtvidaberg vände sin förlustrad mot Syrianska.

Mest imponerade Martin Ericsson och Waris i Häcken.

***

Snart dags nu!

I bussen på väg mot Malmö.

Men först ett kort stopp på Grand för lite mat.

Skönt med lite fotboll som omväxling, mitt i all bröllopsplanering.

***

Minns sköter det mesta när det kommer till bröllopet. Hon är fantastisk på att planera och strukturera.

Jag försöker. Men det är liksom bara att acceptera att jag inte har lika lätt att se hur saker kommer att bli. Dukning, färgkombinationer och dekorationer är sådant som, tyvärr, ligger utanför min förmåga.

Ibland är det lättare att acceptera än att kämpa emot.

***

KFF ikväll. Läste på Barometern.se att det blir flera förändringar i laget.

Hur det verkligen ser ut blir vi snart varse.

Klart är iallafall att det snart behövs en hemmaseger igen.

Det spelas ytterligare tre matcher ikväll men det är ingen av dem som fångar mitt intresse.

***

Ska försöka skriva lite på mitt arbete under resan ner.